enslaved

Äntligen har det hänt! Jag och Totten har faktiskt satt oss ner och jobbat med vårt tilltänkta band. Spelat in och fixat i helgen och det har varit helt fantastiskt roligt! Hade nästan glömt hur mycket jag har saknat att sjunga hårdrock! Än så länge har vi bara lagt grund för att vi ska ha något att jobba med sen när vi spelar in det på riktigt.. För tillfället äre otight, småkasst och vi har fortfarande inte kommit på nån refräng! Men låten är så jävla bra! Facepunch javisst! Ja gudars skymning vad vi är bra! Puss

Axel hatar mej. Verkligen avskyr mej.
Jag vet, medicin är inte gott men för det kan man faktiskt inte bara säga upp sitt ansvar som katt?
Axel har i vilket fall fått för sej att man kan det. Så fort jag kommer i närheten så blänger han surt (ögonen blir till små streck), drar bak öronen och gömmer sej under soffan (eller sängen eller det närmaste som finns att gömma sej under).. Hädanefter blir det Tomas ansvar att medicinera! Om inte så kommer han att förvisas till balkongen..

Förstår inte det här med mina mardrömmar? Tänker inte tråka med att berätta om ännu en men kan ju nämna att nattens drömhysteri involverade flertalet döda människor, jag som stack en sax i en gammal kvinna (nej inte min-sambo-gammal utan typ 70) och att jag till slut blev ihop med en hästbonde.. Min tankeverksamhet förundrar och förvånar varje dag! Men gränsen mellan dårskap och geni är hårfin, som jag (och säkert många andra mindre begåvade) brukar förklara för min omgivning (sambo framförallt)..
Jag är fortfarande sjuk. Sådär äckel-snor-fjärt-svett-sjuk.. Jag hostar och dreglar när jag sover och tröstar mig med glass om dagarna. Det är ett hårt liv. Kanske särskilt hårt för Tomas som ska försöka sova bredvid denna katastrof. Inte nog med att han måste stå ut med snarkningarna och äcklet, jag tröstar mig dessutom med disney-filmer och twilight-filmer som ständigt rullar här hemma.
Nu måste jag skriva en sista recension till julbilagan. Nu när det känns som om huvudet har varit med i en tågolycka.. Tummen ner för influensa!

Inatt hade jag ännu en mardröm. Jag drömde att jag födde fram en av själarna som Ursula, den elaka sjöhäxan i lilla sjöjungfrun, hade instängda i sin grotta. Huh! Förmodligen hade det att göra med att vi i skolan diskuterade Disneyfilmer igår, och att jag och Emelie bestämde oss för att på kvällen se Rosemarys baby, en skräckis från 1968. Det var för övrigt en väldigt oskräckig skräckis (rekommenderar inte).
Idag står det "Radio" på schemat i skolan. Allt prat om Radiostaffetten gör mej liiiiiite pepp men framförallt livrädd! Hur ska det här gå?

Inatt hade jag en mardröm. Jag drömde om jättestora ormar (Anakondafilmerna 1-4 kan förmodligen hållas ansvariga för det), om kyrkor (??) och att Tomas försökte mörda mej. Han var i maskopi med en tjej som gjorde julpynt (Ännu fler frågetecken) och berättade detta för mej i en bil varpå jag flydde och gömde mej i en bastu. Det låter antagligen fruktansvärt men kan ändå påpeka att det ändå var en förvånansvärt mild mardröm för att handla om min sambo. Inte för att han är mardrömslik på något vis men underligt nog handlar alltid mina värsta mardrömmar om honom. Det har till och med hänt att jag vaknat med tårar sprutandes, satt mej upp (fortfarande övertygad om att det jag drömt verkligen har hänt på riktigt) och skrikit "JAG HATAR DEJ!!". Stackars min sambo..

Jag har precis läst igenom alla mina gamla blogginlägg. Det var faktiskt ganska roligt, om jag ska vara het ärlig. Jag är faktiskt ganska rolig. Huruvida andra innehar samma uppfattning är en helt annan femma men hade jag sett mej i t.ex. parlamentet så hade jag skrattat! Helt allvarligt hade jag inte ens kunnat vara med i parlamentet för jag hade skrattat så mycket åt mina egna skämt. SÅ rolig är jag. Okej, kanske inte riktigt så rolig. Mestadels präglas mina gamla (från när jorden fortfarande var platt och tiden var svart-vit) inlägg av en cynisk ton. Eller snarare ett "cynisk-filter" som ligger som en dimma över dem. Allt var bättre på den gamla goda tiden! Eller inte...

Imorgon får vi finbesök på Furutåvägen! Härligt! Jag ska laga fylld, baconlindad kyckling med rotfruktsgratäng och bea-sås. Hoppas det passar damerna! Sen blire party hela natten! Whoop whoop!

... är det som stå på schemat! Nu menar jag inte de gamla sakerna som jag vanligtvis tjatar om, typ min vikt, min skola eller mitt liv i allmänhet.. Jag har bestämt mej för att sluta vara bitter! Tre års bitterhet får räcka, jag ska bli glad igen! Jag tänker helt enkelt bara lägga ner att vara ett surskaft! Har faktiskt kommit fram till att det inte ger mej någonting att vara kinkmoster! Jag tänker dessutom börja idag! Jag ska gå igenom mina tidningar och klippa ut fina kök, säng-gavlar och färgkulörer och klistra in i min "vill-ha"-pärm (jag tänker inte sluta vara fånig) som jag ska använda mej av när vi (gubbstrutten sjukling idag) någon gång får råd att köpa ett hus (kan ju hoppas att man fortfarande är i livet då).. Whoop whoop!

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, känner bara att jag borde. Det har gått för lång tid sedan jag fattade pennan.. Dumma journaliststuderande du skriver ju hela tiden, tänker ni nu. Det jag menar när jag säger skriva är att jag inte har skrivit för min egen skull på väldigt länge. Skrivit precis det jag känt för att skriva om, hur jag känt för att skriva det och när jag har känt för att skriva det. Så det tänker jag göra nu. Eller försöka göra iaf.. Egentligen tror jag att det har tagit slut. Det där som jag tidigare bara ville skulle ut, ner på papper. Vare sej det var en låttext, något jag behövde bearbeta eller om jag helt enkelt bara var glad så var det så lätt. Jag tror att det har försvunnit. Det har gått över två år och jag står fortfarande still. Jag vet inte om det kommer tillbaka men jag tänker försöka göra idag till en början.

Är det normalt att ha livskris vid 22? Jag tror inte riktigt det, ändå har jag hamnat mitt i en.. Jag känner att jag behöver förändring, och det nu! Det andra jag tänker ta tag i är att avsluta den här terminen och sedan hoppa av skolan. Förmodligen lutar det istället åt att jag börjar plugga till optiker, OPTIKER! Hur kommer man på att man vill bli det när man är mitt i en kulturutbildning? Jag säger då det, trädet växer inte hela vägen upp till toppen.. Egentligen är jag ju inte helt säker på att det kommer vara rätt det heller men det vet jag ju inte förrän jag provat, helt enkelt.. Men jag tror att sälja glasögon och göra undersökningar är min grej.. Vi får väl hoppas på det iaf!
Vad är då det första jag måste ta tag i? Samma svar som alltid, min kropp.. Jag måste börja träna igen! Har hållt uppe för många veckor nu och förmodligen är det därför jag inte riktigt är som jag ska.. Nu hävdar jag ju visserligen inte att jag är som jag ska i vanliga fall heller men ohälsa är definitivt en bidragande faktor till min livskris. Eller sociologin som jag just nu försöker skriva ett fältarbete om.. Vilket det än må vara så måste det lösas! Mindre midjemått, here I come!

Hur mycket ska man behöva stå ut med? När är det dags att sätta ner foten?
Ingenting av det jag är bitter över (asförbannad egentligen) har med mej personligen att göra men om allt påverkar mej (eller mitt psyke mer exakt) och suger min energi som en blodigel på killingspree, borde jag då inte göra något? Eller snarare, borde inte min kära göra något? Men vad ska han göra? Det finns inget någon av oss kan göra..

Jobbiga ex har väl alla varit med om, men vad sägs om en psykopat?
Egentligen är det inte bara psykopaten i sej som förpestar luften jag andas utan också personer i dennes omgivning, sådana som vår psykopat faktiskt kanske inte kan påverka. Jag säger kanske, för jag anar att psykopaten har ett finger eller flera med i alla spel. Fingrar längre än dennes näsa, om det nu är möjligt.

Hade jag varit en ond person hade jag beskrivit psykopatens ryggradslösa handlingar här och sedan spridit dem som en löpeld över internet. Jag leker dock hellre helgon och låter min ilska äta upp mej inifrån och håller mej utanför. Jag vill gärna se mej som en kvinna av handling och hade det funnits något i min makt jag kunnat göra så hade jag i skrivande ögonblick inte suttit här utan snarare gått beserk över staden. Eller nåt.....

"Alla människor är olika, tänk om alla var likadana- hur skulle det se ut" brukar, iaf jag, med jämna mellanrum få berättat för mej. Jag undrar om det verkligen stämmer? Jag tror nog minsann att det vore litte lättare om några fler var som jag är.. Eller iaf resonerade lite mer som jag. Låter jag självgod kanske? Det är jag inte den här gången, tro det eller ej. Jag vet (jag kom till klarhet när jag tittade tillbaka på tidigare inlägg i min blogg) att jag är väldigt "ung och naiv" men jag har faktiskt mött min överman. Eller snarare, mina övermän.. I naivitet då vill säga. Jag tycker det är bra att folk (generaliserar med en gnutta ironi) har delade meningar om saker och är beredda att ta ställning för diverse olikheter men att spekulera i, och dessutom göra stora misstag, pga petitesser (!) när det egentligen finns svagare länkar, är fruktansvärt naivt. Naivt som blir synonym för otroligt korkat just i det här sammanhanget. För det är vad det är, otroligt korkat. När ett bra resultat inte går före image och när man inte tillåts växa in i den roll man är tilldelad. Dock är det väl kanske för det bästa man då går skilda vägar. Tråkigt nog.. Men inte är jag ledsen för det. 3 veckors bantning har nu gjort mej för liten för mina jeanstights jag fick av min mor. Jag borde vara jätteglad men jag kommer ännu inte i mina jeans.. Jag är mitt i mellan.

Hehe, de formulerar ju sej helt fantastiskt på nyheterna!

Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte ens när jag "bloggade" senast. Kanske är det ett bra tecken för det verkar som att det enda de senaste inläggen har haft gemensamt är huvudbry. Den här gången är såklart inget undantag.
Vet inte riktigt varför jag vänder mej hit när det inte står helt rätt till, här finns inga svar, men det blir på något sätt lättare att resonera med sej själv när man skriver till någon annan. Att skriva är ju faktiskt ett sätt att bearbeta, eller hur? Hehe, tur är det kanske att ingen läser, tenderar ju att vara aningen dramatisk (kanske rentav pretentiös) i mina formuleringar. Oavsett vilket, här sitter jag igen..

Jag har upptäckt att jag har blivit den person jag alltid har sagt att jag aldrig skulle bli. Make sense?
Inte för mej heller. Svartjuk, cynisk och dömande. Bitter i ren allmänhet. Den glada, bekymmerslösa Elin med den kreativa andan och en positiv syn på det mesta är borta, puts väck. Jag vet inte hur det har gått till.
Någonstans på vägen hände något, något jag själv inte kan sätta fingret på. 

Nu har vi äntligen gjort slag i saken! Tiden är inne. "Sambofetman" har drabbat både mej och min kära (främst mej) och de senaste tre veckorna har vi radikalt försökt ändra livsstil. Dock har jag känslan av att det är endast för min skull som min bättre hälft har gått med på det här. Leva på soppa och sallad och motionera varje dag är väl inget man ställer upp frivilligt på annars? I vilket fall, träningskort är inhandlat och jag rör mej numera som gammal tantalanta med ständig kramp.. Träningsvärken är total! Förhoppningsvis blir förändringen det också..